hb

Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn
Och huden blev en fästning som inget släppte in

Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand
Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land
Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet; 
Två tynande lanternor på havets ödslighet

Och den som börjat stelna, och trotsa kärleken
Befruktas till att leva och älska själv igen

Så vill jag bli som Solen som värmer dina ben
Som luften och som Jorden; som livet dom dej ger
Så vill jag bli som regnet, när vägen din känns hård
Och kunna fukta marken framför dej där du går