hb

nej det gör det inte. det här händer fan inte. det är inte såhär det ska sluta.
vi kommer att bli sams igen, du kommer att böna och be på dina bara knän
om förlåtelse till mig och jag kommer att förlåta dig. sen kommer det bli som
vanligt igen att vi sitter hemma hos någon utav oss och gör inte ett skit förutom
att se på film, äta eller sova. det är så det ska va, för det är du och jag. det är
bara så. det går inte ihop på något annat sätt. för vi behöver varandra du och
jag. du behöver mig minst lika mycket såsom jag behöver dig. imorgon är vi
vänner igen och skrattar åt våra idiotiska tjaffs och skrattar åt att du gjorde det
över telefon. för det är du och jag mot världen. det bara är så. det finns inget
som kan komma emellan oss. det går bara inte för vi är så jävla menade för
varandra. du och jag kommer att sitta och tänka på vilket jävla datum som vi
egentligen blev tillsammans som vi alltid gör. och vi kommer sitta och små-
diskutera och tjaffsa om vad vi ska hitta på i slutet utav månaden. men nu så
inser jag att allt är bara massa jävla skit snack. det har faktiskt hänt. jag är
så jävla rädd att det aldrig mer ska vara du och jag. jag sitter och bönar och
ber att du ska komma till mig och förlåta mig och säga, att allting bara var en
dum jävla grej som aldrig mer kommer att hända oss. men nu sitter jag här
med telefonen mot huvudet och tänker på dig så att det gör ont. jag var sjukt
jävla kär. hur fan kan det sluta såhär. det kan bara inte vara sant, tårarna bara
rinner. du fanns i min kropp, du var fan som blod för mig. jag känner inte att
det finns något hopp, mitt hjärta slog enbart för dig men du tog mitt hjärta och
slet ut det ur min kropp, slängde det i backen och stampa på det. "det blir bäst
för båda om vi gör såhär" vafan säger du till mig. det kanske blir bäst för dig
men fan inte för mig eftersom mitt jävla syfte var tillsammans med bara dig ju.
och dig som jag inte skäms ett skit för, dig som jag inte kan hålla någonting
inom mig för, dig som jag skrattar åt, dig som jag känner mig trygg hos. och
jag vet att alla har iaf minst en mening i livet och tro det eller ej, men du var min
mening. eller snarare sagt är min mening. du är vackrast på jorden. förlåt men
jag är inte lika stark längre. jag är inte så stark som du, som redan verkar ha
gått vidare utan att ens veta om knappt vad du har åstakommit. fattar du inte att
vi älskar varandra och kan absolut inte sluta som vänner, det går bara inte. åh
helvete. jag vill inte finnas utan dig, det går inte att finnas utan dig. du är så fan
i mig bra. du är det bästa jag någonsin varit med om. du har visat mig vägen
till äkta kärlek, den vägen som jag absolut inte trodde fanns längre. men vad
gör du sen, du river väg-jäveln, så vi försvinner. men nej, det gör vi inte. vi gör
det bara inte. vi finns, det är vi-vi-vi. du kommer att ångra dig. du klarar dig inte
utan mig. jag vet det, jag vet att du kommer att böna och be mig om förlåtelse
jag skulle kunna skriva det minst hundra gånger till och ändå så vet du om det
hur kan du göra så mot mig. du är ju luften jag andas om jag ska vara sjyst.
men du tog allt från mig, jag var lyckligast i världen igår. jag hade allt man kunde
drömma om allt, och det var du. jag krävde inget mer än att det skulle vara du
och jag åtminstone dubbelt så lång tid mer. men du gick från en helande hand
till en näve salt. min välsignelse som jag äntligen hade fått blev en förbannelse.
men jag älskar iaf dig och gör vad som helst för att du ska ändra dig igen martin